Det känns konstigt, sådär tryckande i bröstet precis innan en attack av nedstämdhet eller ångest, och i värsta fall båda samtidigt. Allt känns så långt borta. Förutom känslorna, just dom känslorna. Hungern har försvunnit, det tycks röra saker i ögonvrån och återigen dessa krypningar i kroppen. Varför kan jag inte bara få vara frisk?
Ett djupt mörker.
Såpass svart att du inte kunde se dina egna händer.
Och ni skickade dit mig.
Tack vare era ord och slag sitter jag fast där.
Var det hit ni ville ha mig?
På en gräns så skör till självförvållande död att ni skulle bli vettskrämda.
Men det är inte ert fel, eller hur?
Det är mitt, har alltid varit.
Och kommer alltid vara.
Precis som du sa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar